En samlare, en story i svensk media

Samlarboken har fått uppmärksamhet i många mediasammanhang runt om i Sverige.

Här är några länkar tillartiklar och inslag i radio/TV.

Norra Västerbotten

Västerbottens Folkblad

Östersundsposten

Eskilstunakuriren

SVT Västerbottensnytt

Sveriges Radio Västerbotten

CLAES NILSSON Entreprenadmaskiner

Var: Värmdö.
Omfattning: 91.
Startår: 1983.
Varför: ”Jag fick en lingrävare av en bonde, en Åkerman 750BR. Och jag upptäckte en ny värld och började köpa på mig. Innan dess hade jag aldrig tittat åt maskiner. Pappa var konstnär, mamma var sekreterare så jag hade ingen anknytning till branschen.”
Viktigt: ”De ska gå för egen maskin. Av mina klarar 84 det kravet. Och det är extra roligt när man hittar saker tillverkade före andra världskriget, oavsett skick.”
Tyngst: Bucyrus-Eire 88B, 125 ton.
Saknar: ”En walking dragline, en gående slängskopa. En sån vore kul att ha, en liten jävel på 200-300 ton. Men det finns knappt några kvar. Vattenfall hade en som jag fick erbjudande att köpa, en som var nerskruvad för flytt. Men den saknade bultarna, de var sålda till Amerika, 11 000 bultar. Så det fick vara.”
Kuriosa: Grävmaskinerna föddes i trakterna runt Ohio och Chicago i USA. William Otis tog 1839 det första patentet på ånggrävaren men de maskiner som byggdes i mitten av 1800-talet gick i första hand på export till England och Ryssland. Den hittills tyngsta maskinen är en Marion höjdgrävare från 1965 på 15 000 ton.

Ibland säger man att en samling är mäktig. Men Claes Nilssons kollektion tar priset – på sitt sätt.
Han har 91 entreprenadmaskiner. Och det rostigaste objektet är det viktigaste. Det är en 90 år gammal ånggrävmaskin.
– Jag har inget chassinummer på min grävare, bara en broschyr att jämföra med. Jag tror den kommer från 1916 men det är svårt att vara tvärsäker, säger Nilsson och fortsätter:
– Det måste vara landets sista ångdrivna grävmaskin. Hade det funnits en till borde jag ha fått reda på det genom Maskinskyddarna som har koll på det mesta i branschen. Det kan till och med vara den sista i Norden.
– Hjulgående ånggrävare har nästan försvunnit i USA också, trots att det är maskinernas vagga. Den här är unik även i Amerika.

Nilsson har hyrt in sig i en betongfabrik på ett industriområde på Ingarö. Där finns det mesta en maskinfanatiker kan önska sig, lastbilar, traktorer, en och annan lastbil, en väghyvel och drivor av skopor. Området är stort men sedan länge urvuxet.
Kan du inte krympa samlingen?
– Fast jag letar hellre efter större mark, förklarar Nilsson.
Alldeles vid infarten har han den, den sista ånggrävaren.
Den går inte, faktum är att den är väldigt hårt anfrätt. En rosthög på ren svenska.
– Allt går att fixa. Och den är unik, konstaterar Nilsson.

Maskinen är en amerikansk Bucyrus som de hette innan sammanslagningarna med först Erie och sedan Ruston på 20-talet.
Claes Nilsson har spårat historiken på sin klenod tillbaka till 30-talets Gotland där maskinen arbetade i olika kalkbrott. Efter kriget såldes maskinen till barnvagnstillverkaren Emmaljunga. 1950 byttes hjulen mot larvfötter från en tysk torvmaskin innan den tre år senare parkerades. 1967 flyttades maskinen och fick då tillbaka sina originalhjul. Sen blev den stående igen, till 1978. Då kom Big Bengt, High Chaparral, och köpte över den. Och 2001 blev den Nilssons.
– Jag tjatade i säkert tio år innan jag fick köpa, berättar Claes Nilsson.

Det finns ingen tidsplan för renoveringen av ånggrävaren.
– Det ser jävligare ut än det är. Jag tar in och renoverar komponent för komponent. Panna, svängmotor och huvudmaskin är klara och står under tak.
– Det är förhållandevis lite jobb på den, 3 000 timmar kanske. Man skulle kunna tro att den stått på sjöbottnen men amerikanska maskiner är jättelätta att meka med och den här är inget undantag.
Är det en bra grävare?
– Bättre än en spade, men inget mot senare maskiner. Det är skitigt och det ryker, men det är charmigt. För mig handlar det om att bevara det gamla. Gamla maskiner är ett arv som är på väg att försvinna, det var de som till viss del byggde det som är k-märkt i dag.
Claes fortsätter berätta:
– Jag har dessutom ett tåg för smalspårsjärnväg med tippvagnar. Det drar av ett litet diesellok från 1939 och då har jag ett autentiskt tegelbruks-kit som jag kan åka runt och visa på mässor och maskindagar.